Vi går in på 31 december 

30 Dec

Sista dagen på 2016. Så ska vi alltså summera ännu ett år. Vet ni? Jag gillar det. Att kolla bakåt och sträva framåt. Vad hände? Vad gjorde jag? Hur har jag mått? 

En inser att tiden går fort. Galet fort. Känns som det var knappa veckor sedan jag knåpade ihop fotoboken förra årets händelser. Det är ett år sedan. När en var barn var tiden mer oändlig. Dagar, veckor och månader gick i långsammare tempo. Nu inser jag att det snart är sommar igen. 

Så nu när tiden går fort och livet ibland susar förbi så kan det vara bra att stanna upp. Vilken väg är jag på väg på nu? Är jag där jag vill vara just nu? Saker som en vill ska komma till en måste ibland kämpas för. Så vad vill jag ha i mitt liv 2017? 

Förra året listade jag tio saker jag ville vara på väg mot. Mycket handlade om balans i livet, en snällare syn på min egen kropp och att hitta en gnista för något. En del saker får fortsätta vara med på listan för 2017. Vissa saker för att jag behöver påminna mig själv lite till. Andra saker för att utvecklingen inte alls gått åt rått håll (NÄR ska jag sätta handståendet klockrent?!). Kommer avvakta lite till att släppa mina mål för 2017. Leva in det nya året lite först. Men det som är säkert är att ett år innehålla toppar och dalar. Men överlag är min relation till livet absolut som ett förbaskat dyrt vin. Det blir bättre och bättre. Så språngbrädan in till 2017 känns helt optimal. Vilket år det kommer bli! 


Annonser

Bloggandet förflyttas…

4 Okt

Kan nu berätta att jag ska börja blogga för Karolinska Institutet som studentbloggare och kommer därför framöver framför allt blogga från denna adress. Där kommer jag blogga om livet som student – med andra ord om mitt liv, precis som på denna bloggen. Det känns extremt kul och jag är taggad till tänderna för att dra igång!

Kommer troligen skriva av mig en del även här – men följ gärna med dit för att hänga med på allvar.

img_5378

 

Studenten Felicia

21 Sep

När folk har sagt att det är fantastiskt att plugga på universitet har jag inte riktigt kunnat känna det. Min erfarenhet av att vela mellan program och börja läsa kurser som inte alls känts som jag har satt spår i att jag fått uppfattningen om att det är ganska motigt. Trots att jag alltid varit en person som gillar kunskap.

Tack och lov har jag nu ändrat min bild radikalt. Efter snart en månad på Karolinska kan jag bara säga att jag trivs som fisken i vattnet. Det är så kul, spännande och inspirerande att få ny kunskap, insikter och förståelse. Jag ska inte sticka under stolen att det i början både var skrämmande, nervöst och lite ångestfyllt. Allt jag skulle kunna svalde mig i ett stort gap. Det blev en extrem chock och perfektionisten Felicia fick sortera om. Nu känns det redan så mycket bättre och jag är helt säker på att tiden kommer göra att jag lär mig hantera allt bättre. En lärdom för livet dessutom.

Innan jag började hade jag också en beskyddande tanke av att ”jag bara ska plugga, så det gör inget om jag inte känner att jag klaffar med människor”. Detta har också ändrats radikalt. För som jag älskar människor. Och som jag älskar att jag nu, dagligen, får träffa människor som är helt fantastiska. Det är en väldigt härlig känsla.

Tack och lov hade (och har!) har fint stöd och pepp även utanför skolan. Utan syster, familj och vänner hade det varit extremt mycket tuffare som en start. Jag behövde det absolut. Nu känns det som sagt väldigt fint, men är ändå så glad att livet utanför studierna också finns kvar. Utmaningen blir att kunna kombinera det hela. Det ska jag bli bra på.

img_3893

Tiden som springer iväg

25 Aug

Slurp. Så var dagarna i Småland över. Sitter på tåget med blöta kinder. Det blir inte bättre av att gråta, men kan inte stanna det. Försöker komma på ett sätt att stanna tiden nästa gång jag åker ner. Det är dock lönlöst. Tiden går såklart hela tiden. Inte ens pappa kunde lösa det. 

Det var tungt att lämna idag. Det är alltid tungt men idag var det nästan extra tufft. Det var mitt val att åka idag istället för senare i veckan. Men nerverna inför skolan och ett läkarbesök imorgon som jag vill bli av med gjorde att jag valde en tidigare resa. Vill landa där uppe. Funderat fram och tillbaka sen jag åkte ner. Till och med bokat tre olika biljetter upp. Tror jag skulle kunna vela ihjäl mig. Ambivalens är i vissa fall mitt mellannamn. Vill göra och vara överallt. Men ikväll fick det bli att lämna Småland för Stockholm. Hann då också med en magisk dag med kräftfiske, lunch i stan, shopping och som alltid otroligt mycket skratt. 

Jag är ändå galet tacksam att jag tycker det är så jobbigt att lämna. För det betyder att jag har flera platser som jag trivs så extremt bra på. Att jag älskar att hänga nere med pappa, syster, grannar och släkt men att jag också älskar Stockholm med kompisar, mamma och snart plugg. 

   
   

Första dagarna i Småland 2.0

22 Aug

Pappa påpekade att det varit lite knapert med bloggande senaste tiden. Senaste inlägget handlade om första dagarna i Småland – och helt plötsligt har jag hunnit med ett gäng nya första dagar i Småland. Veckorna där mellan har rusat förbi. Som bekant går tiden fort när en har roligt och det får jag säga att jag har haft. Jobbat mycket, tränat mycket, träffat fina människor, gått på event, haft sommarfest och allt där emellan. 

Så nu var det alltså åter igen för att vara i Småland. Ladda. Landa. Pyssla. Mysa. Träna. Detta är lite av vad jag pysslat med de senaste dagarna…

   
    

    
    
    
    
   

Första timmarna i Småland…

7 Jul

…och självklart gick fotspåren direkt till jordgubbslandet. Småland. Jag är redo för dig.   

Om att vara medmänniska

7 Jul

Förra veckan kom jag hem från löpning och hamnade framför en film. Var extremt trött efter nattjobb och kände hur känslorna redan innan låg utanpå. Filmen började rulla och likaså mina tårar. Det var två kvinnor som miste varsina söner i malaria. Jag kan inte förklara men det gick så djupt i hjärtat. Jag grät så mycket. Så otroligt mycket. Liksom hulkade fram tårarna. 

Världen är orättvis. Människor sitter på gatan och har varken hem eller mat och ändå verkar ibland de som lider mest av detta vara de som både har bostad, mat, jobb och prylar till oändlighet. Människor dör i malaria, aids och andra sjukdomar världen över. Människor drabbas av katastrofer – orkaner, tsunamis, bränder. Människor lever på soptippar. Människor förlorar anhöriga. Människor dör. 

Allt medan jag fotar en fin miljö, funderar på om jag ska orka städa idag, snörar på mig skorna för att springa en runda, klagar på att trafiken är kaos, tycker att något är för dyrt, kämpar för att få bort ett popcornskal mellan tänderna. 

Vi lever i vår bubbla. Såklart. Vi får leva efter den standarden. Såklart. Men ibland. Ibland kan det vara vettigt att kliva ut ur bubblan. Lyfta på locket och kika ut. 

  
Tänker på tjejerna på bilden. Fathima som alltid ville jag skulle sjunga med henne. Och som alltid, alltid skrattade. Stella som alltid klappade mig lite för hårt på kinden och sa ”commin?!” för att försäkra sig om att jag skulle komma tillbaka dagen därpå. Tjejen ingen visste namnet på, men som alltid ville måla och som klappade händerna konstant. 

Hur viktigt jag än tror det är att leva i nuet – så tror jag också att det är viktigt att leva utanför sin bubbla. Ibland blir jag tokig på den där bubblan. Den där jobbet är tråkigt, måstena många och sömnen knapp. Många händelser kan få oss att vakna ur vår bubbla. Dödsfall, sjukdomar, upplevelser, böcker eller filmer. Tjejerna på bilden får definitivt mig att vakna upp ur bubblan. Tårar rullar ner på mina kinder när jag tänker på dem. En klump i magen. 

Jag vet att alla inte kan göra allt. Men alla kan göra något. 

Och vet du? Det minsta vi kan göra. Det är att vara medmänniskor. Sträcka ut en hand till en behövande, le ett leende, skänk en slant eller engagera dig. Gör hur mycket eller lite du vill. Men var snäll. Okej?